Av: Jenny Jansson
Ni vet känslan när man träffar en ny människa och direkt känner att man delar energi och tankesätt? Att det här är någon som kommer att finnas kvar i ens liv, inte bara som en vän utan som en del av ens livsresa?
Så var det när jag mötte Fredric Lilljebjörn för snart tre år sedan. Han hjälpte mig tillbaka efter en tuff cancerbehandling, och sedan dess har vi byggt ett företag tillsammans.
Ett företag där vi kombinerar naturvetenskap, träning och rymdprojekt – och där vi ständigt hittar nya sätt att utvecklas både professionellt och som människor.
Vi har båda våra egna erfarenheter av sjukdom och motgångar. Jag kämpade mig igenom cancer. Fredric har genomgått behandling för två hjärntumörer. Kanske är det därför vi fungerar så bra ihop – vi pratar om allt, vi är alltid oss själva, och vi vet att livet aldrig är rakt och enkelt.
Och vi skrattar. Väldigt mycket.
Både jag och Fredric vet att fysisk träning är avgörande för att kroppen ska vara hållbar och för att man ska hålla sig mentalt stark. Träning är inte bara något vi gör för att hålla oss i form – det är en del av vår livsfilosofi. Vi ser det som en nödvändighet, precis lika viktigt som att sova, äta och andas. Så viktigt att vi till och med har det inskrivet i vårt företag: varje dag ska vi prioritera friskvård och rörelse.
Forskning visar att regelbunden träning är en av de mest effektiva sätten att förebygga och hantera psykisk ohälsa.
💡 Fakta:
🔹 Träning minskar stresshormoner och frigör endorfiner som direkt påverkar vårt humör.
🔹 Regelbunden fysisk aktivitet minskar risken för depression med upp till 30 %.
🔹 Kroppslig rörelse stärker hjärnan och förbättrar vår förmåga att hantera motgångar och press.
Vi har gått igenom mycket. Men vi har aldrig stannat upp. Vi har aldrig slutat röra oss – varken fysiskt eller mentalt. Och kanske är det just därför vi står här idag, starka, stabila och redo att ta oss an nya utmaningar.
Men det är långt ifrån alla som har den här insikten.
Jag kan inte låta bli att låta er få höra lite av Fredrics historia om hans uppväxt och tankar kring fysisk och psykisk hälsa – han är klok som en bok!
Fredric, varför är så många män så rädda för att prata om hur de mår?
-Det har jag ofta funderat på de senaste åren – framför allt sedan jag själv fick barn och livet fick helt nya dimensioner.
Jag har förlorat tre av mina närmaste människor i livet till självmord. Mina kusiner, mina bröder i allt utom blod, valde att avsluta sina liv. Och jag kan inte låta bli att undra: Varför bad de aldrig om hjälp?
-Det är en fråga jag ständigt brottas med. För jag vet att de inte var ensamma i sin kamp – de hade vänner, familj, människor som brydde sig. Men ändå satt de där, med smärtan inlåst, övertygade om att de måste bära den själva.
Och jag inser att de inte är unika. För vi män är mästare på just det här – att bita ihop, att låtsas som ingenting, att förlora oss i arbete, alkohol, träning eller spel, bara för att slippa erkänna att vi mår dåligt.
Men varför?
Den manliga fasaden – en kultur av tystnad
Vi lever i en kultur där vi från unga år får lära oss att styrka betyder att inte visa svaghet. Vi skämtar bort våra känslor, rycker på axlarna och säger att vi är ”fine”, även när vi går sönder inombords.
Många män jag pratar med säger samma sak:
"Jag vill inte vara en börda."
"Jag borde kunna lösa det själv."
"Ingen skulle förstå ändå."
Det har skapats en idé om att riktig manlighet innebär att stå pall för allt – ensam.
Men vad är det egentligen för jävla skitsnack? Om du är ute på en vandring och bryter benet, sitter du väl inte kvar och väntar på att benet ska läka av sig självt? Nej, du ringer efter hjälp.
Men när det gäller psykisk smärta? Då gör vi precis det – vi sitter kvar, tysta, och hoppas att det går över.
Det osynliga lidandet
När en kvinna mår dåligt märks det ofta snabbare. Hon pratar med vänner, söker stöd, får råd. Men män? Vi blir tysta. Vi drar oss undan. Vi svarar inte på meddelanden. Vi slutar dyka upp på träningar, afterworks och familjemiddagar.
Och samhället reagerar sällan förrän det är för sent.
💡 Fakta: I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år. Tre av fyra som tar sitt liv är män.
Ändå pratar vi inte om det.
-Vi pratar inte om ångesten som kommer smygande på nätterna.
-Vi pratar inte om känslan av att inte räcka till.
-Vi pratar inte om den där rösten som viskar att vi borde klara oss själva – att vi borde vara starkare.
Men vet du vad?
Att vara stark handlar inte om att bära allt själv. Det handlar om att våga släppa taget och be om hjälp när det behövs.
Så hur gör vi då?
Om vi vill förändra det här måste vi börja någonstans. Här är fyra saker jag tror är avgörande:
Börja prata – även när det känns obekvämt.
Se varandra – på riktigt.
Sluta romantisera ensamhet.
Träna regelbundet – din hjärna behöver det lika mycket som din kropp.
Jag vet inte om det här inlägget förändrar något. Men jag hoppas att du som läser det, om du någon gång känner att livet blir för tungt, vågar säga det – eller skrika det högt till någon annan!
En sista tanke
När jag och Fredric började jobba ihop insåg vi snabbt att vi har tre saker gemensamt:
✔️ Vi har aldrig varit rädda för att prata om det svåra.
✔️ Vi kommer aldrig att sluta röra på oss och lyfta tungt.
✔️ Livsglädjen – vi har bara ett liv och vi måste ta tillvara på det – varje dag!
Träning har varit vår terapi, medicin och livboj. Det har hjälpt oss hantera stress, sorg och allt kaos livet kastat vår väg.
Och det är kanske det viktigaste vi kan dela med oss av:
Psykisk hälsa byggs inte bara i huvudet – den byggs i kroppen.
Så vad säger ni?
Ska vi fortsätta låtsas att vi orkar allt själva – eller ska vi börja ta hand om oss på riktigt?
Träna. Rör dig. Stärk din hjärna. Och framför allt – våga prata och var en vän som lyssnar.
Ha det bäst!
Jenny och Fredric
#kroppen #självkänsla #träning #liveteftercancer #hjärntumör #bröstcancer #Naturvetenskap #rymden #suicid #tillsammansärvistarkare #egenföretagare #vågaprata
Tack Jenny, nu bär det av till gymmet för mig!!!!